Behöver du en offert eller rådgivning?

Kontakta en av våra erfarna ingenjörer

Call TC
TC Measurement & Control AB

Termoelement – grunderna

Termoelementets grundprincip

När det finns en temperaturgradient längs en ledare uppstår ett elektronflöde som genererar en spänning (EMK). Detta fenomen, som upptäcktes av Thomas Seebeck 1822, ligger till grund för termoelementets funktion. EMK:ns storlek och riktning beror både på temperaturgradienten och på materialets egenskaper.

En enda homogen ledare ger dock ingen mätbar spänning i en sluten krets, eftersom de interna elektromotoriska krafterna tar ut varandra. För att få en användbar signal sammanfogas två ledare av olika material (material A och B) till ett termoelement. När materialen utsätts för en temperaturgradient (figur 2.1) reagerar de olika, vilket ger en resulterande EMK (figur 2.2).


Figurerna 2.1 a, b, c: Temperaturfördelningar som ger samma termoelektriska spänning


Figurerna 2.2 a, b, c: Termoelektriska spänningar i termoelement genererade av temperaturgradienter

i Viktigt: EMK:n genereras inte i själva förbindningspunkten, utan längs den del av ledaren där temperaturgradienten finns. Därför:

  • Ledarna måste vara kemiskt och fysikaliskt homogena där temperaturgradienter förekommer.
  • Kopplingspunkterna måste ligga i isotermiska zoner (konstant temperatur) för att undvika oönskade EMK.

Så länge ledarna är homogena blir den EMK som genereras mellan temperaturerna T1 och T2 densamma, oavsett hur gradienten är fördelad (se figur 2.2 igen). Termoelementets utsignal bestäms enbart av temperaturerna vid:

  • M: mätpunkten
  • R: referenspunkten (där olika ledare ansluts till koppar)

Referenspunkten måste hållas vid en känd och stabil temperatur – därför är termoelement differentiella temperaturgivare, inte absoluta.

Kalibrering och icke-linjäritet

Termoelement ger inte en linjär relation mellan spänning och temperatur. Sambandet varierar mellan olika temperaturområden och material. Därför är kalibreringstabeller nödvändiga – de kopplar termoelementets spänning till motsvarande temperaturer.

Figur 2.3 visar hur Seebeckkoefficienterna (spänningskänsligheten) varierar för olika termoelementtyper. För noggranna temperaturmätningar måste termoelementspänningar tolkas med hjälp av dessa kalibreringskurvor eller omvandlas med interpolering och signalbehandlingselektronik.


Figur 2.3: Seebeckkoefficienter för termoelementtyperna E och T samt nickel-krom jämfört med Au–0,07 % Fe-termoelement

Kallpunktskompensering

Kalibreringstabellerna förutsätter att referenspunkten ligger vid 0 °C. I praktiska förhållanden är detta inte alltid möjligt. Därför används kallpunktskompensering.

Tidigare kunde referenspunkter placeras i smältande is eller temperaturreglerade block. I dag sker kompenseringen elektroniskt – normalt med en termistor eller liknande givare placerad nära referenspunkten. Givaren mäter den faktiska temperaturen och korrigerar termoelementets mätvärde automatiskt.

i Elektronik för linjärisering och kompensering är numera standard i de flesta industrisystem och säkerställer noggrannhet över ett brett temperaturområde samt korrigerar för icke-linjäritet.

Materialtyper för termoelement

Även om många ledare uppvisar termoelektriska effekter är det bara ett fåtal som lämpar sig för praktisk temperaturmätning. Viktiga faktorer är:

  • Signalstyrka
  • Linearitet
  • Stabilitet över tid och temperatur
  • Repeterbarhet

Under årtiondenas lopp har specifika kombinationer av metaller och legeringar standardiserats till internationellt erkända typer (t.ex. typ K, J, T, E, N, R, S och B), vilka definieras i standarder som BS EN 60584-1 och IEC 60584.

Termoelement delas i stora drag in i:

  • Typer med oädla metaller (t.ex. K, J, T): Lägre kostnad och högre utsignal. Typiskt område: 0–1 200 °C.
  • Typer med ädla/sällsynta metaller (t.ex. R, S, B): Stabilare och noggrannare, men dyrare. Typiskt område: från omgivningstemperatur till över 2 000 °C.

⚠️ Anmärkning om Typ K: Även om Typ K används i stor omfattning kan den uppvisa instabilitet vid höga temperaturer eller under lång tid. Typ N (Nicrosil/Nisil) utvecklades som ett alternativ med bättre stabilitet och utökat temperaturområde, samtidigt som kostnadsfördelen med oädla metaller bibehålls.

Sammanfattning

Termoelement fungerar genom att generera en elektromotorisk kraft (EMK) som svar på en temperaturgradient, där utspänningen beror på gradienten och de material som används. Denna effekt, som upptäcktes av Seebeck 1822, ligger till grund för termoelementgivare, som kräver två olika material för att skapa en användbar spänning. Utsignalen påverkas av temperaturen vid mätpunkten och referenspunkten, där referenspunkten vanligen hålls vid konstant temperatur. Kalibreringstabeller behövs för noggrann temperaturmätning eftersom termoelementens spänningsutgång inte är linjär. Kallpunktskompensering, som ofta görs elektroniskt eller genom att referenspunkten placeras i en kontrollerad miljö, korrigerar för variationer i referenspunktens temperatur. Termoelementmaterial väljs utifrån faktorer som temperaturområde, signalstyrka och repeterbarhet, där typer med ädla/sällsynta metaller ger bättre stabilitet till högre kostnad, medan typer med oädla metaller är billigare men mindre stabila.

Obs: Informationen i denna guide tillhandahålls endast för allmän information och utbildningsändamål. Även om vi strävar efter korrekthet tillhandahålls alla data, exempel och rekommendationer i befintligt skick utan någon form av garanti. Standarder, specifikationer och bästa praxis kan ändras över tid, så kontrollera alltid aktuella krav före användning.

Behöver du hjälp eller har du en fråga? Vi hjälper gärna till – kontakta oss gärna.

Mer att läsa

Vilka termoelementtyper finns det?
Utforska de olika termoelementtypernas egenskaper och kännetecken

Utsignalstabeller för termoelement
Visa tabeller över termo-EMK som funktion av temperatur för alla termoelementtyper.

Vilka färgkoder gäller för termoelement?
Utforska färgkoder för termoelementkabel och kontaktdon.

Nästa: Översikt över termoelementtyper →