Vad är en RTD-givare (RTD, Pt100, PRT) – referensinformation
Vad är en RTD Pt100-temperaturgivare?
En RTD Pt100-temperaturgivare (även kallad PRT-givare, temperaturgivare, Pt100-givare och Pt1000-givare) är en typ av resistiv temperaturgivare som används i många olika temperaturmätningsapplikationer. Det finns många utföranden av temperaturgivare, oftast Pt100, även om Pt1000 också är vanligt. Båda finns i ett brett urval av utföranden och konstruktioner, vilket gör dem till ett praktiskt val för noggrann temperaturmätning inom industri, forskning och andra områden.
Vanliga RTD-givare
Mineralisoleradetemperaturgivare
Vårt populäraste utförande av RTD, idealiskt för de flesta applikationer. Stort urval av anslutningsutföranden, t.ex. förseglingar, kablar, kontaktdon, kopplingshuvuden m.m.
Styvatemperaturgivare
För applikationer med styv givare eller där givaren är kortare än 50 mm, begränsad till 250 °C. Brett urval av termineringar
Handhållnatemperaturgivare
Ett sortiment handhållna resistansgivare för en rad applikationer, från allmän användning till mätning av yt- och lufttemperatur
Temperaturgivare förytmätning
Ett brett sortiment resistansgivare för ytmätning, inklusive självhäftande givare, rörgivare, magnetgivare m.m.
RTD-teori
Det motstånd som en elektrisk ledare uppvisar mot ett elektriskt strömflöde är kopplat till dess temperatur, främst på grund av elektronspridning och vibrationer i atomgittret. Teorin bygger på att fria elektroner rör sig genom metallen som plana vågor, modifierade av en funktion med kristallgittrets periodicitet. En komplikation är dock att föroreningar och så kallade gitterdefekter också kan orsaka spridning, vilket ger variationer i resistansen. Lyckligtvis är denna effekt i stor utsträckning temperaturberoende, vilket gör att den inte orsakar alltför stora problem.
I praktiken är det betydligt enklare att mäta temperatur via resistans än med termoelementbaserad temperaturmätning. För det första är mätningen absolut, så ingen referenspunkt eller kallpunktskompensering krävs. För det andra kan vanliga kopparledningar användas mellan givaren och instrumenteringen, eftersom det inte finns några särskilda krav i detta avseende.
Det första dokumenterade förslaget att använda resistansens temperaturberoende för mätning lades fram på 1860-talet av Sir William Siemens, och termometrar baserade på denna effekt tillverkades under en period från omkring 1870. Även om han använde platina, som i dag är det mest använda materialet i RTD-mätning, var de framtagna interpolationsformlerna otillräckliga. Instabilitet var också ett problem, främst på grund av hans konstruktionsmetoder – en eldfast bärare monterades inuti ett järnrör, vilket gav differentiell expansion, mekanisk töjning i platina och kontaminationsproblem. Callendar tog vid 1887, men först 1899 hade svårigheterna lösts och användningen av platina-resistansgivare etablerats.
Det är numera vedertaget att fenomenet kan användas för temperaturmätning så länge sambandet mellan temperatur och resistans är förutsägbart, jämnt och stabilt. För att detta ska gälla måste resistansbidragen från föroreningar vara små – vilket de är hos vissa rena metaller där resistansen nästan helt bestäms av temperaturen. Inom termometri räcker dock inte ”nästan helt”; den resistans som beror på föroreningar måste också vara i praktiken konstant, så att den kan bortses från. Det innebär att den fysikaliska och kemiska sammansättningen måste hållas konstant. Ett viktigt krav för noggrann resistanstermometri är att mätelementet är rent. Det måste också vara, och förbli, i glödgat tillstånd genom lämplig värmebehandling av materialen, så att det inte tenderar att förändras fysikaliskt. Dessutom måste det hållas i en miljö som är skyddad mot kontaminering, så att kemiska förändringar förhindras.
Samtidigt är en annan utmaning för tillverkaren att ge den tunna, rena tråden tillräckligt stöd, men med minsta möjliga mekaniska spänningar från differentiell expansion mellan tråden och dess omgivning eller stomme – även när givarna monteras i driftanläggningar med de påfrestningar som kännetecknar sådana krävande miljöer. Beroende på vilken noggrannhet som krävs beskrivs sambandet mellan utsignalen från en platina-RTD och temperaturen av den kvadratiska ekvationen:
Rt /R0 = 1 + At + Bt2
(över 0 °C är denna andragradsapproximation mer än tillräcklig)
eller Rt /R0 = 1 + At + Bt2 + Ct3 (t-100)
(under 0 °C ger tredje graden högre representationsnoggrannhet om det krävs).
Därför:
t = (1/α)(Rt - R0)/R0 + δ(t/100)(t/100 -1)
Där: Rt är termometerns resistans vid temperaturen t; R0 är termometerns resistans vid 0 °C; och t är temperaturen i °C. A, B och C är konstanter (koefficienter) som bestäms genom Kalibrering. I den industriella RTD-standarden IEC 60751 är A 3,90802 x 10-3; B är -5,802 x 10-7; och C är -4,2735 x 10-12. Eftersom även denna tretermsrepresentation är ofullständig inför ITS-90-skalan en ytterligare referensfunktion med en uppsättning avvikelseekvationer för användning över hela det praktiska temperaturområdet över 0 °C (ett polynom med 20 termer). α-koefficienten, (R100 - R0)/100 . R0, definierar i huvudsak platinas renhet och glödgningstillstånd och är i princip den genomsnittliga temperaturkoefficienten för resistansen mellan 0 och 100 °C (medellutningen för resistans–temperaturkurvan i detta område). δ är samtidigt koefficienten som beskriver avvikelsen från linearitet inom samma område. Den beror på den termiska expansionen och tillståndstäthetskurvan nära Fermi-energin. Båda storheterna beror i själva verket på platinatrådens renhet. För platina med hög renhet i helt glödgat tillstånd ligger α-koefficienten mellan 3,925 x 10-3/°C och 3,928 x 10-3/°C.
För kommersiellt tillverkade platina-resistansgivare har standardtabeller över resistans som funktion av temperatur tagits fram, baserade på ett R-värde på 100 ohm vid 0 °C och ett grundintervall (R100 − R0) på 38,5 ohm (α-koefficient på 3,85x10−3/°C), med ren platina dopad med en annan metall (se del 2, avsnitt 6). Tabellerna finns i IEC 60751, toleransklass A och B.
Material för RTD
Flera material kan uppfylla grundkraven på ett förutsägbart, jämnt och stabilt samband mellan temperatur och resistans. Dit hör koppar, guld, nickel, platina och silver. Av dessa har koppar, guld och silver i sig låg elektrisk resistivitet, vilket gör dem mindre lämpliga för resistanstermometri – även om koppar uppvisar ett nästan linjärt samband mellan resistans och temperatur.
På grund av detta och sitt låga pris används koppar i vissa tillämpningar, med förbehållet att det över måttliga temperaturer är oxidationsbenäget och i allmänhet inte särskilt stabilt eller repeterbart. Trots detta kan materialet vara väl lämpat i tillämpningar där medeltemperaturer över en lång givarlängd krävs, särskilt inom området från −100 °C till +180 °C.
Nickel och nickellegeringar är också relativt billiga och har hög resistivitet samt höga temperaturkoefficienter för resistansen, vilket ger hög känslighet. De har dock nackdelen att resistanskurvan är icke-linjär med temperaturen och att de är känsliga för mekanisk töjning. De uppvisar dessutom en ogynnsam inflektionspunkt kring Curie-punkten (358 °C), vilket gör det betydligt mer komplicerat att härleda uttryck för resistans som funktion av temperatur. Dessa material är därför begränsade till temperaturområdet cirka −100 °C till +180 °C.
Återstår platina, som har betydande fördelar och därför är väl lämpat för resistanstermometri. För det första är platina en ädelmetall och har ett brett temperaturintervall där materialet är kemiskt trögt. För det andra är resistiviteten mer än sex gånger högre än för koppar. För det tredje har platina ett förhållandevis enkelt och väl känt samband mellan resistans och temperatur, även om det inte är helt linjärt. Slutligen kan platina framställas i mycket ren form och dras till fina trådar eller band med mycket god reproducerbarhet, vilket gör det relativt enkelt att tillverka utbytbara sensorelement.
Även om platina inte är billigt behövs endast mycket små mängder vid tillverkning av resistansgivare, och materialkostnaden blir därför inte en avgörande faktor i den totala kostnaden. Nackdelen är att platina kontamineras av ett antal material, särskilt vid uppvärmning, vilket gör att stöd- och mantelmaterial måste väljas med omsorg. Dessutom är värmebehandlingen av materialet särskilt viktig med tanke på förekomsten av vakansdefekter, som finns vid alla temperaturer om de inte glödgas bort.
Utöver dessa material finns filmresistorer av molybden, med användbara och stabila områden omkring −50 °C till +200 °C. Även halvledarmaterial finns tillgängliga, till exempel termistorer tillverkade av olika metalloxider, som tack vare bättre tillverkningsmetoder och förbättrade linjäriseringskretsar kan täcka ett mycket brett temperaturområde. Någon standardisering av dessa komponenter har dock inte uppnåtts, och de ligger utanför denna väglednings omfattning. Samtidigt har germanium-resistansgivare en plats under 100 K, och särskilt vid 10 K där platinans resistivitet är för låg för praktisk användning. Sambandet mellan resistans och temperatur är dock inte helt enkelt, och det är inte kalibreringen heller. Därefter kommer kolglas-resistansgivare, som har negativa temperaturkoefficienter och hög känslighet vid mycket låga temperaturer. Utöver detta finns rhodium-järnlegeringen för temperaturer ända ned till 0,5 K.
RTD-element
Som nämnts ovan måste sensorelement av platina vara, och förbli, helt glödgade och fria från kontaminering för att uppnå hög stabilitet. Stödmaterial, mantelmaterial och konstruktion måste väljas omsorgsfullt och vara rena för att undvika förgiftning av sensorn och mekaniska spänningar.
Under 250 °C är kontaminering sällan ett problem, men över denna temperatur kan konstruktionsmaterial, isolering och liknande (särskilt oädla metaller, vissa former av glimmer och borosilikatglas) reagera med eller lösas upp i platina. Därför krävs särskilda monteringsmetoder. Hermetiskt förseglade resistansgivare behöver också en viss mängd syre i fyllnadsgasen för att hålla problematiska ämnen oxiderade och därmed relativt ofarliga för sensorn. När det gäller platinans renhet används i industriella resistansgivare platinatråd med lägre α-koefficient (se del 1, avsnitt 4) än i primärstandardtermometrar och laboratorietermometrar, eftersom tillämpningen kräver ett fysiskt robustare element som är mindre känsligt för kontaminering från omgivningen. Därför används ren platinatråd dopad med en annan metall för att uppfylla standardspecifikationerna i IEC och brittiska standarder för definitionen av temperatur kontra resistans samt toleransgränser över hela temperaturskalan. Andra generella krav är att sensorerna ska konstrueras så att termoelektriska spänningar, som uppstår genom användning av olika metaller (på samma sätt som i termoelement), tar ut varandra. Dessutom måste isolationsresistansen mellan själva RTD:n (inklusive dess interna anslutningsledare) och skyddsmanteln (om sådan finns) vara tillräcklig (enligt IEC 60751 – se del 1, avsnitt 4.3). Vidare måste lindningarna vara icke-induktiva, strömflödet får inte ge upphov till betydande självuppvärmning (se del 1, avsnitt 4.2), och konstruktionen måste kunna användas med både likström och växelström (upp till 500 Hz). Det är också viktigt att säkerställa att endast en försumbar mängd värme leds längs manteln, de interna ledarna och isolatorerna.
Innan vi går vidare och beskriver några av sensorutförandena är det värt att påpeka att de konstruktioner som beskrivs även kan användas med andra metaller än platina, se del 1, avsnitt 4.2. Det finns ett stort urval av former och storlekar, där de huvudsakliga begränsningarna är trådens stöd, motståndskraft mot kontaminering samt tillräckligt elektriskt motstånd med lämplig isolering. Exempelvis kan ytan göras stor i förhållande till den upptagna volymen för att ge kort svarstid. Alternativt kan RTD:n göras mycket liten för punkttemperaturmätning, eller så kan sensorn göras lång eller stor för att möjliggöra temperaturmedelvärdesmätning över den längd eller yta som krävs.
Utföranden för RTD-element
Olika konstruktionsmetoder har använts vid utvecklingen av resistansgivare. De omfattar bland annat Callendars ursprungliga konstruktion med ett glimmerkors runt vilket platinatråden lindades, där problemen omfattade uttorkning och sprödhet i glimmern hos exponerade givare samt kondens i gasfyllda och tätade utföranden, varianter med porslinskors och lindad tråd, som var tunga och gav problem med tidsfördröjning, vridna kvartsremsor som bildade ett spiralformat stöd för spolen, bearbetade keramiska formkroppar med spår för spolen och så vidare.
För laboratoriestandardinstrument kan elementet bestå av en tunn tråd, typiskt 0,07 mm, lindad i spiralform och hållen på plats genom friktionskontakt i ett tätt passande tunnväggigt rör av glas, kvarts eller aluminiumoxid. Röret kan vara U-format, eller bestå av två separata rör som tvinnats ihop för att stödja varandra, med platinacar i vardera och med anslutning i botten via en grov platinatråd som är tätad i glaset och svetsad till spolarna. Fyra anslutningsledare av platina är tätade i toppen, två i varje skänkel, och hela enheten kan förses med en yttermantel av kvarts, se figur 6.1. Alla konstruktioner syftar till att ge en spänningsfri termometer som kan expandera och kontrahera vid uppvärmning och kylning utan att tråden skaver mot eller repas av sitt stöd.
För högprecisionstermometri över −189 °C rengörs resistans-elementet och monteras i glas- eller silikaröret, med anslutningsledarna dragna genom en glastätning upptill. Därefter evakueras enheten och återfylls med torr luft eller argon med hög renhet och några procent syre, för att säkerställa att platinan arbetar under oxiderande snarare än reducerande förhållanden så att kvarvarande föroreningar i första hand oxideras under drift. För att maximera resistansen mellan ledarna vid högre temperaturer isoleras ledarna dessutom från varandra med glimmer, silika eller safir.
För mycket låga temperaturer föredras däremot kapselutföranden (se figur 6.2). Här innehåller ett tunnväggigt platinatrör, cirka 50 mm långt och med 5 mm ytterdiameter samt glashuvud, en resistansspole lindad på en stomme. Efter evakuering fylls denna typ av enhet med helium, för god termisk kontakt, innan den försluts.
Figur 6.1: Traditionell RTD-temperaturgivare i laboratorieutförande
Figur 6.2: Kapselkonstruktion för RTD-givare i platina
För alla dessa enheter är resistansen vid 0 °C vanligtvis 25 ohm, α-värdet cirka 0,003926/°C och känsligheten cirka 0,1 ohm/°C. För arbete vid förhöjda temperaturer minskas dock RTD-resistansen (till mellan 0,2 och 5 ohm vid 0 °C) för att minimera shunteffekter som orsakas av isolationsläckage vid höga temperaturer. Det finns flera konstruktioner för denna typ av användning, varav en är National Bureau of Standards (USA) så kallade fågelbur (se figur 6.3). Den har åtta parallella platinatrådar dragna genom silikaskivor och seriekopplade, vilket ger en resistans vid 0 °C på endast 0,2 ohm som ökar till 1 ohm vid 1 000 °C. Det finns dock många konstruktioner: silikakors med spår för bifilär helisk spollindning (och andra lindningssätt), silikastavar med spiralformade spår för tråden, silikaremsor med motsvarande spår och så vidare.
Figur 6.3: Fågelburskonstruktion för RTD-givare för höga temperaturer
Industriella RTD-konstruktioner
I praktiken går det inte att uppnå laboratoriestandardens precision med dessa enheter i industrin, eftersom kostnad, ömtålighet och begränsad vibrationsbeständighet sätter gränser. Därför är de mer allmänna industriella sensorerna konstruerade för att tåla förhållandena i processanläggningar. Moderna högrena keramiska material, metoder för att linda trådarna i keramiska stödkonstruktioner, särskilda glödgningsprocesser och förbättrad vibrationsbeständighet har gjort att konstruktioner med hög stabilitet har fått stort genomslag.
I första hand används ofta platinatråd med lägre α-koefficient, dopad med metall (i enlighet med IEC-standarden, som nämnts ovan). Fin tråd dras genom laserborrade dragstenar av safir eller diamant, vilket ger helt repeterbara resultat utan kontaminering. Tillverkarna strävar sedan efter att ge trådarna så fullständigt stöd som möjligt för bästa vibrations- och stöttålighet, samtidigt som trådarna ska kunna expandera och dra ihop sig relativt fritt utan mekanisk spänning – vilket också bidrar till stabilitet. Det är en kompromiss.
En vanlig konstruktion är trådar lindade på spolkroppar av glas eller keramik med temperatur- och expansionsegenskaper som liknar platinatrådens. Lindningarna fixeras och tätas sedan med en beläggning av keramiskt cement eller glas (se figur 6.4), vald för att matcha platinans expansionshastighet.
Figur 6.4: Klassisk cylindrisk industriell trådlindad RTD-givare
Även om dessa enheter är tåliga och mer än tillräckliga för de flesta krav, har de sämre stabilitet vid temperaturcykling, ett mindre driftstemperaturområde (upp till cirka 500 °C) och större hysteres än resistansgivare med delvis uppburna spolar. En annan konstruktion använder trådspolar placerade i spår (se figur 6.5).
Figur 6.5: Cylindrisk givare med trådspole placerad i spår
Som alternativ ger konstruktioner med delvis uppburna spolar större flexibilitet i avvägningen mellan robusthet och stabilitet. En vanlig uppbyggnad består av spiralformade platinakretsar monterade i hål i ett flerhåligt aluminiumoxidrör, där spolen förankras med små mängder glas (delvis stöd i stället för fullständigt stöd, se figur 6.6) så att en stor del av spolarna kan röra sig fritt. Trådarna ansluts därefter till mer robusta anslutningsledare. En annan metod är att bädda in platinakretsarna i aluminiumoxidpulver för att ytterligare minska vibrationseffekterna.
Figur 6.6: Partiellt stöd med hjälp av flerrörig aluminiumoxidkeramik
Om dessa konstruktioner är korrekt utformade kommer de närmast kraven för en arbetsnormaltermometer och kan erbjuda antingen låg vibrationstålighet och mycket hög stabilitet, eller högre vibrationstålighet och något lägre, men fortfarande utmärkt, stabilitet. Med den här typen av industriella enheter kan stabilitet på några hundradels grad över området från −200 °C till +850 °C uppnås. De behöver dessutom inte vara hermetiskt förslutna, vilket gör att luft kan cirkulera runt platinatråden där omgivningen tillåter det. Givarna är normalt cirka 25 mm långa och cirka 3 mm i diameter, och resistanselementet justeras vid 0 °C till exakt 100 ohm.
Filmtermometrar
En senare utveckling inom konstruktion av platina-RTD är att lägga platinamaterialet som ett filmmönster, tjockfilm eller tunnfilm, på ett lämpligt substrat. I tunnfilmselement förångas platina på substratet med vakuumbaserade halvledartillverkningstekniker, medan en glas-/platinapasta i tjockfilmssensorer i princip screentrycks på substratet. Båda metoderna gör att ”elementet” kan fästas på en plan eller cylindrisk yta, beroende på applikationen (se figur 6.7).
Prestandan kan idag nästan motsvara den hos trådlindade enheter, åtminstone de enklare glasbelagda varianterna, särskilt för tunnfilmssensorer i området från −50 °C till 500 °C. Fördelarna omfattar kort termisk svarstid, främst tack vare låg massa och nära kontakt med substratet, okänslighet för vibrationer samt lägre kostnad än motsvarande trådlindade utföranden.
Figur 6.7: Alternativa RTD-konstruktioner med trådlindning och tunnfilm
Det finns dock viss diskussion om den inneboende stabiliteten hos dessa konstruktioner, särskilt över utökade temperaturområden. För det första kan de inte expandera och dra ihop sig lika fritt som trådlindade, delvis uppburna alternativ (även om samma invändning gäller för glasförseglade trådlindade enheter). För det andra gör den lilla mängden platina att de är mer känsliga för kontaminering, och glasförsegling är inte nödvändigtvis den bästa lösningen. För det tredje kan filmens egenskaper variera från batch till batch. Som billigare givare för yttemperatur och lufttemperatur med medelhög till hög precision – till exempel ±0,05 % stabilitet över temperaturområdet – fyller de ändå en mycket användbar funktion. Det bör bara noteras att motsvarande stabilitet för trådlindade, delvis uppburna enheter skulle vara minst en storleksordning bättre – ±0,005 % stabilitet.
RTD-färgkoder
RTD-toleranser
