Vad är en RTD-temperaturgivare? – Information om RTD-temperaturgivare
En RTD-temperaturgivare är en typ av temperaturgivare vars resistans ändras när temperaturen ändras. Vanligen används ett platinaelement på 100 ohm, där sambandet mellan resistans och temperatur är standardiserat och repeterbart. RTD är passiva, vilket innebär att de inte själva genererar någon utsignal. I stället används elektroniska instrument (indikatorer) för att mäta givarens resistans genom att en liten ström (typiskt 1 mA) leds genom givaren, vilket i sin tur genererar en spänning. Givarens resistans ökar när temperaturen stiger, och sambanden finns i våra tabeller över resistans mot temperatur.
RTD är helt enkelt en förkortning av engelska Resistance Temperature Detector, en typ av RTD (vanligen Pt100) som används för många olika temperaturmätningsapplikationer. RTD-temperaturgivare kallas även Pt100-givare och PRT:er. Det finns många utföranden av RTD-temperaturgivare. De är normalt Pt100, även om Pt1000 också är vanligt, och båda finns i ett brett urval av utföranden och konstruktioner.
Hur fungerar RTD-temperaturgivare?
RTD-temperaturgivare, oftast Pt100, bygger på ett resistivt element med en resistans på 100 ohm vid 0 °C. Elementet är normalt inneslutet i en mantel av rostfritt stål som lämpar sig för de flesta temperaturmätningsapplikationer. När temperaturen ändras ändras även resistansvärdet. Det ger ett tillförlitligt och förutsägbart resistansvärde som med lämplig instrumentering kan mätas och omvandlas för visning i °F eller °C.
RTD-temperaturgivare är tillförlitliga och noggranna, särskilt när element med högre klass väljs. En fullständig förklaring av funktionsprinciperna för RTD-temperaturgivare finns nedan.
Vad är skillnaden mellan 2-ledare, 3-ledare och 4-ledare Pt100-givare?
Vid anslutning som 2-ledarsystem ingår resistansen i de två ledare som förbinder RTD-temperaturgivaren med instrumentet i varje mätning. Det ger ett mätfel som motsvarar denna ledningsresistans. En RTD-temperaturgivare med 3 ledare kompenserar (via bryggkopplingar) för ledningsresistansen i den ena grenen, medan ett 4-ledarsystem kompenserar för båda ledarna.
En fullständig förklaring av funktionsprinciperna för RTD-temperaturgivare finns nedan.
Vilken färgkod och kopplingskonfiguration gäller för Pt100-givare?
2-ledare Pt100-givare = 1 x röd ledare och 1 vit ledare
3-ledare Pt100-givare = 2 x röda ledare och 1 vit ledare
4-ledare Pt100-givare = 2 x röda ledare och 2 vita ledare
Färgkod och kopplingsschema visas nedan.
En detaljerad förklaring av RTD-inkoppling och bryggkopplingar finns här.
Typiska RTD-givare – temperaturgivare
Mineralisoleradetemperaturgivare
Vår mest populära typ av temperaturgivare, lämplig för de flesta applikationer. Stort urval av termineringar, t.ex. förseglingar, kablar, kontaktdon, kopplingshuvuden osv.
Styvatemperaturgivare
För applikationer med styv givare eller där givaren är kortare än 50 mm, begränsad till 250 °C. Brett urval av termineringar
Handhållnatemperaturgivare
Ett sortiment av handhållna temperaturgivare för en rad applikationer, från allmän användning till mätning av yt- och lufttemperatur
Temperaturgivare förytmätningar
Ett brett utbud av temperaturgivare för ytmätningar, bl.a. självhäftande ytgivare, rörgivare och magnetgivare.
RTD-teori
Det motstånd som en elektrisk ledare uppvisar mot ett elektriskt strömflöde är kopplat till dess temperatur, främst på grund av elektronspridning och vibrationer i atomgittret. Teorin bygger på att fria elektroner rör sig genom metallen som plana vågor, modifierade av en funktion med kristallgittrets periodicitet. En komplikation är dock att föroreningar och så kallade gitterdefekter också kan orsaka spridning, vilket ger variationer i resistansen. Lyckligtvis är denna effekt i stor utsträckning temperaturberoende, vilket gör att den inte orsakar alltför stora problem.
I praktiken är temperaturdetektering med hjälp av resistans betydligt enklare att hantera än temperaturmätning med termoelement. För det första är mätningen absolut, så ingen referenspunkt eller kallpunktskompensering krävs. För det andra kan vanliga kopparledare användas mellan givaren och instrumenteringen, eftersom det inte finns några särskilda krav i detta avseende.
Det första dokumenterade förslaget att använda resistansens temperaturberoende för mätning lades fram på 1860-talet av Sir William Siemens, och termometrar baserade på effekten tillverkades under en period från omkring 1870. Även om han använde platina, som i dag är det mest använda materialet i RTD-givartyper, var de interpolationsformler som togs fram otillräckliga. Instabilitet var också ett problem, främst på grund av hans konstruktionsmetoder – en eldfast stomme monterades inuti ett järnrör, vilket ledde till differentialutvidgning, töjningar i platinan och kontamineringsproblem. Callendar tog vid 1887, men först 1899 hade svårigheterna lösts och användningen av platinaresistanstermometrar etablerats.
Det är numera accepterat att fenomenet kan användas för temperaturmätning, förutsatt att sambandet mellan temperatur och resistans är förutsägbart, jämnt och stabilt. För att detta ska gälla måste dock resistanspåverkan från föroreningar vara liten, vilket den är i vissa rena metaller vars resistans nästan helt beror på temperaturen. Eftersom ”nästan helt” inte är tillräckligt inom termometri måste den föroreningsrelaterade resistansen dessutom vara konstant i praktiken, så att den kan bortses från. Det innebär att den fysikaliska och kemiska sammansättningen måste hållas konstant. Ett viktigt krav för noggrann resistansbaserad temperaturmätning är att mätelementet är rent. Det måste också vara, och förbli, i glödgat tillstånd genom lämplig värmebehandling av materialen, så att det inte tenderar att förändras fysikaliskt. Dessutom måste det hållas i en miljö som är skyddad mot kontaminering, så att kemiska förändringar faktiskt förhindras.
Samtidigt är en annan utmaning för tillverkaren att ge den tunna, rena tråden tillräckligt stöd, men med minsta möjliga mekaniska spänningar från differentiell expansion mellan tråden och dess omgivning eller stomme – även när givarna monteras i driftanläggningar med de påfrestningar som kännetecknar sådana krävande miljöer. Beroende på vilken noggrannhet som krävs beskrivs sambandet mellan utsignalen från en platina-RTD och temperaturen av den kvadratiska ekvationen:
Rt /R0 = 1 + At + Bt2
(över 0 °C är denna andragradsapproximation mer än tillräcklig)
eller Rt /R0 = 1 + At + Bt2 + Ct3 (t-100)
(under 0 °C ger tredje graden högre representationsnoggrannhet om det krävs).
Därför:
t = (1/α)(Rt - R0)/R0 + δ(t/100)(t/100 -1)
Där: Rt är termometerns resistans vid temperaturen t; R0 är termometerns resistans vid 0 °C; och t är temperaturen i °C. A, B och C är konstanter (koefficienter) som bestäms genom Kalibrering. I den industriella RTD-standarden IEC 60751 är A 3,90802 x 10-3; B är -5,802 x 10-7; och C är -4,2735 x 10-12. Eftersom även denna tretermsrepresentation är ofullständig inför ITS-90-skalan en ytterligare referensfunktion med en uppsättning avvikelseekvationer för användning över hela det praktiska temperaturområdet över 0 °C (ett polynom med 20 termer). α-koefficienten, (R100 - R0)/100 . R0, definierar i huvudsak platinas renhet och glödgningstillstånd och är i princip den genomsnittliga temperaturkoefficienten för resistansen mellan 0 och 100 °C (medellutningen för resistans–temperaturkurvan i detta område). δ är samtidigt koefficienten som beskriver avvikelsen från linearitet inom samma område. Den beror på den termiska expansionen och tillståndstäthetskurvan nära Fermi-energin. Båda storheterna beror i själva verket på platinatrådens renhet. För platina med hög renhet i helt glödgat tillstånd ligger α-koefficienten mellan 3,925 x 10-3/°C och 3,928 x 10-3/°C.
För kommersiellt tillverkade resistansgivare med platinaelement har standardtabeller för resistans som funktion av temperatur tagits fram baserade på ett R-värde på 100 ohm vid 0 °C och ett grundintervall (R100 - R0) på 38,5 ohm (α-koefficient 3,85x10-3/°C) med ren platina dopad med en annan metall. Tabellerna finns i IEC 60751, toleransklasserna A och B.
Typisk industriell RTD-temperaturgivare
Typisk konstruktion av RTD-givare – prob och kopplingshuvud
Handhållen RTD-givare
Bryggmätsystem – temperaturgivare
Kommersiellt tillgängliga industriella bryggmätsystem använder någon av flera kopplingsprinciper som främst bygger på två varianter av Wheatstonebryggan – balanserad brygga eller fast brygga, båda resistiva. Det är också värt att notera att induktiva kvotbryggor kan användas, där precisionslindade transformatorer utgör bryggans kvotarmar. De kan ge flera fördelar vad gäller robusthet, portabilitet och stabilitet.
Om vi återgår till resistiva bryggor kan alla bryggor, oavsett vald kopplingsprincip, göras självbalanserande med servomekanismer som styrs från balansdetektorn. I industriella tillämpningar balanseras bryggan normalt inte genom att variabla resistanser justeras. I stället används, som nämnts ovan, obalansspänningen i en brygga med fasta element vanligen som mått på givarens resistans – och därmed på temperaturen.
Oavsett bryggtyp väljs alla bryggresistorer, utom naturligtvis givaren, så att deras resistans ändras försumbart med temperaturen. I växelströmsbryggor är de dessutom konstruerade för att vara icke-induktiva. Resistansfel i bryggarmarna på grund av släpkontakter på variabla resistorer, där sådana förekommer, undviks normalt genom att dessa placeras i själva strömförsörjningsledningen eller i balansdetektorkretsen, där de uppenbart inte kan påverka bryggbalansen.
Mätresistorn, som i industriella tillämpningar mycket väl kan sitta en bit från bryggan, ansluts sedan till bryggan med kopparkabel. Kabelns resistans är låg jämfört med bryggans, men den varierar naturligtvis med temperaturen, särskilt närmare mätpunkten. När ledarna är långa eller har liten tvärsnittsarea kan dessa resistansändringar bli tillräckligt stora för att orsaka betydande fel i temperaturavläsningen. Det finns flera kopplingskonfigurationer för att kompensera för detta potentiella problem.
Tvåtrådskoppling för temperaturgivare
Den enkla tvåtrådsanslutningen som visas i figur 3.1 används endast när hög noggrannhet inte krävs – anslutningsledarnas resistans ingår alltid tillsammans med givarens resistans, vilket ger fel i signalen. En vanlig begränsning för detta utförande är i praktiken högst 1–2 ohm resistans per ledare, vilket typiskt motsvarar cirka 300 fot kabel. Detta gäller både balanserade bryggsystem och system med fast brygga. Ledningsresistansen kan endast bestämmas genom en separat mätning utan temperaturgivaren, och därför är kontinuerlig korrigering under temperaturmätningen inte möjlig.
Figur 3.1: Wheatstonebrygga med RTD i tvåtrådskoppling
3-trådskonfiguration för RTD
En bättre kopplingskonfiguration visas i figur 3.2. Här ligger givarens två anslutningsledare i intilliggande brygggrenar. Även om det finns ledningsresistans i varje brygggren kompenseras ledningsresistansen bort från mätningen. Förutsättningen är att de två ledningsresistanserna är lika, vilket ställer krav på anslutningskablar av hög kvalitet. Detta medger en ökning till 10 ohm och gör det vanligtvis möjligt att använda kabellängder på omkring 1500 fot eller mer vid behov.
Med denna kopplingskonfiguration gäller dessutom att om mätningen sker med fast brygga fungerar kompensationen endast vid bryggans balanspunkt. Utanför denna punkt ökar felen när obalansen ökar. Detta kan dock minimeras genom att använda högre resistansvärden i de motstående brygggrenarna, så att förändringar i bryggströmmen minskas.
Figur 3.2: Wheatstone Bridge with RTD in Three Wire Configuration
Bryggkonfigurationer för 4-tråds RTD-temperaturgivare
Denna lösning kräver dock något mer kopparledare. Ett bättre alternativ för fyrtrådskonfigurationen använder temperaturgivare med komplett 4-trådsanslutning, enligt figur 3.4. Med bryggbaserad mätteknik ger detta full kompensation för oönskade effekter. Kabelresistanser upp till 15 ohm kan hanteras med detta utförande, vilket medger kabellängder på omkring 3 000 fot. Samma begränsning som för tretrådsanslutningar gäller för övrigt om en direktvisande lösning med fast brygga används.
Figur 3.3: Wheatstone Bridge with RTD in Four Wire Configuration
Figur 3.4: Alternative Four Wire Bridge Connection