Linjärisering av termoelement och RTD-givare
Linjärisering är en större utmaning för termoelement än för RTD. Termoelement har ett icke-linjärt samband mellan sin termoelektriska utsignal (EMK) och temperaturen, utom inom mycket smala intervall. Därför måste sambandet mellan EMK och temperatur korrigeras för att ge noggranna mätningar.
Standarden IEC 60584-1 innehåller omfattande tabeller över EMK mot temperatur för alla standardiserade termoelementtyper, med utgångspunkt från en referenspunkt på 0 °C. Den beskriver även matematiska approximationer av dessa samband. Exempelvis använder termoelement typ K en potensserie med åtta termer samt en exponentialterm, med konstanter angivna med 11 signifikanta siffror. Typ R är liknande men ännu mer komplex: för att täcka området från −50 °C till 1767,6 °C krävs fyra olika polynomekvationer, från tredje till sjunde graden.
RTD har däremot ett betydligt mer förutsägbart samband mellan resistans och temperatur. Standardiserade RTD av platina följer en relativt enkel kvadratisk ekvation enligt IEC 60751. I de flesta fall kan detta modelleras med ett andragradspolynom; som mest kan en tredjegradsterm behövas. Andra RTD-material, till exempel koppar, uppvisar en nästan linjär resistansändring inom sitt arbetsområde, vilket gör linjäriseringen ännu enklare.
RTD kan ändå påverkas av icke-linjäriteter – inte från själva givaren, utan från mätsystemet. Om RTD mäts med en nollbalansbrygga eller ett potentiometriskt system tillkommer inget extra fel. I fasta bryggkopplingar kan däremot viss icke-linjäritet uppstå på grund av bryggans konstanta effektuttag. Om systemet använder en högimpedansförstärkare eller digital avläsning är detta i regel inget problem. När lågimpediva enheter, till exempel galvanometrar, används måste dessa effekter däremot korrigeras.
I dag hanteras den mesta linjäriseringen digitalt med mikroprocessorbaserade system. Den vanligaste metoden är kurvanpassning, där sambandet för EMK eller resistans delas upp i små linjära segment som lagras i en uppslagstabell. Segmenten är kontinuerliga vid sina gränser men har olika lutning, och noggrannheten förbättras ju fler segment som används. Eftersom moderna digitala instrument har gott om minne och processorkapacitet kan metoden ligga mycket nära de officiella referenstabellerna för termoelement och RTD. Många instrument stöder flera givartyper och växlar mellan olika ROM-segment för att motsvara kraven på linjärisering.
Alternativt kan linjärisering utföras som en kontinuerlig funktion med analog elektronik. Dessa kretsar kombinerar logaritmiska moduler, exponentialmoduler, potensmoduler och rotmoduler för att simulera givarens karakteristik. Noggrannheten är dock vanligtvis begränsad till omkring ±0,2 % över några hundra grader.
I praktiken använder de flesta moderna digitala instrument digital linjärisering i realtid direkt efter analog-till-digital-omvandlingen. Systemen modellerar termoelementets eller RTD:ns respons med koefficienter som lagras i minnet, vilket eliminerar diskontinuiteterna hos segmenterade metoder och möjliggör mycket hög mätnoggrannhet.