Typer av RTD-element
Typer av Pt100-element för givare
För att uppnå hög stabilitet måste platinasensorelement vara, och förbli, helt avspänningsglödgade och fria från föroreningar. Stöd- och mantelmaterial samt konstruktion måste väljas omsorgsfullt och vara rena för att undvika sensorförgiftning och mekaniska spänningar.
Under 250 °C är föroreningar sällan ett problem, men över denna temperatur kan konstruktionsmaterial, isolering och liknande, särskilt basmetaller, vissa typer av glimmer och borosilikatglas, reagera med eller lösas i platina. Därför krävs särskilda monteringsmetoder. Hermetiskt tätade resistansgivare behöver dessutom en viss mängd syre i fyllnadsgasen, så att problematiska ämnen hålls oxiderade och därmed blir relativt ofarliga för sensorn.
Andra allmänna aspekter är att sensorerna måste konstrueras så att termoelektriska spänningar, som uppstår när olika metaller används, som i termoelement, tar ut varandra. Dessutom måste isolationsresistansen mellan själva RTD:n, inklusive dess interna anslutningsledare, och skyddsmanteln, om sådan finns, vara tillräcklig.
Därutöver måste spollindningarna vara induktionsfria, strömflödet får inte ge upphov till betydande självuppvärmning och konstruktionen måste kunna användas med både likström och växelström upp till 500 Hz. Det är också viktigt att säkerställa att endast en försumbar mängd värme leds längs manteln, de interna ledarna och isolatorerna.
Det är värt att påpeka att de beskrivna konstruktionerna även kan användas med andra metaller än platina. Ett brett urval av former och storlekar finns tillgängligt; de enda större begränsningarna är trådens upphängning, motståndskraft mot föroreningar samt tillräckligt elektriskt motstånd med lämplig isolering. Exempelvis kan ytan göras stor i förhållande till den upptagna volymen för att ge kort svarstid. Alternativt kan RTD-elementet göras mycket litet för punktvis temperaturmätning, eller sensorn göras lång eller stor för att möjliggöra temperaturmedelvärde över den längd eller yta som krävs.
Typer av RTD-element för temperaturgivare
Olika konstruktionsmetoder har använts vid utvecklingen av resistansgivare. De omfattar bland annat Callendars ursprungliga konstruktion med ett glimmerkors runt vilket platinatråden lindades, där problemen omfattade uttorkning och sprödhet i glimmern hos exponerade givare samt kondens i gasfyllda och tätade utföranden, varianter med porslinskors och lindad tråd, som var tunga och gav problem med tidsfördröjning, vridna kvartsremsor som bildade ett spiralformat stöd för spolen, bearbetade keramiska formkroppar med spår för spolen och så vidare.
För laboratoriestandardinstrument kan elementet bestå av en tunn tråd, typiskt 0,07 mm, lindad i spiralform och hållen på plats genom friktionskontakt i ett tätt passande tunnväggigt rör av glas, kvarts eller aluminiumoxid. Röret kan vara U-format, eller bestå av två separata rör som tvinnats ihop för att stödja varandra, med platinacar i vardera och med anslutning i botten via en grov platinatråd som är tätad i glaset och svetsad till spolarna. Fyra anslutningsledare av platina är tätade i toppen, två i varje skänkel, och hela enheten kan förses med en yttermantel av kvarts, se figur 6.1. Alla konstruktioner syftar till att ge en spänningsfri termometer som kan expandera och kontrahera vid uppvärmning och kylning utan att tråden skaver mot eller repas av sitt stöd.
För högprecisionstermometri över −189 °C rengörs resistans-elementet och monteras i glas- eller silikaröret, med anslutningsledarna dragna genom en glastätning upptill. Därefter evakueras enheten och återfylls med torr luft eller argon med hög renhet och några procent syre, för att säkerställa att platinan arbetar under oxiderande snarare än reducerande förhållanden så att kvarvarande föroreningar i första hand oxideras under drift. För att maximera resistansen mellan ledarna vid högre temperaturer isoleras ledarna dessutom från varandra med glimmer, silika eller safir.
För mycket låga temperaturer föredras däremot kapselutföranden (se figur 6.2). Här innehåller ett tunnväggigt platinatrör, cirka 50 mm långt och med 5 mm ytterdiameter samt glashuvud, en resistansspole lindad på en stomme. Efter evakuering fylls denna typ av enhet med helium, för god termisk kontakt, innan den försluts.
För alla dessa enheter är resistansen vid 0 °C vanligtvis 25 ohm, α-värdet cirka 0,003926/°C och känsligheten cirka 0,1 ohm/°C. För arbete vid förhöjda temperaturer minskas dock RTD-resistansen (till mellan 0,2 och 5 ohm vid 0 °C) för att minimera shunteffekter som orsakas av isolationsläckage vid höga temperaturer. Det finns flera konstruktioner för denna typ av användning, varav en är National Bureau of Standards (USA) så kallade fågelbur (se figur 6.3). Den har åtta parallella platinatrådar dragna genom silikaskivor och seriekopplade, vilket ger en resistans vid 0 °C på endast 0,2 ohm som ökar till 1 ohm vid 1 000 °C. Det finns dock många konstruktioner: silikakors med spår för bifilär helisk spollindning (och andra lindningssätt), silikastavar med spiralformade spår för tråden, silikaremsor med motsvarande spår och så vidare.
Industriella typer av RTD-konstruktioner
I praktiken går det inte att uppnå laboratoriestandardens precision med dessa enheter i industriell miljö, eftersom pris, ömtålighet och låg vibrationsbeständighet sätter gränser. Därför konstrueras mer allmänna industriella givare för att klara förhållandena i anläggningar.
Moderna rena keramiska material, tekniker för att linda trådarna i deras keramiska stödkonstruktioner, särskilda glödgningsprocesser och avancerad vibrationsbeständighet har gjort att konstruktioner med hög stabilitet fått stor betydelse.
I första hand används ofta platinatråd med lägre α-koefficient, dopad med metall (i enlighet med IEC-standarden, som nämnts ovan). Fin tråd dras genom laserborrade dragstenar av safir eller diamant, vilket ger helt repeterbara resultat utan kontaminering. Tillverkarna strävar sedan efter att ge trådarna så fullständigt stöd som möjligt för bästa vibrations- och stöttålighet, samtidigt som trådarna ska kunna expandera och dra ihop sig relativt fritt utan mekanisk spänning – vilket också bidrar till stabilitet. Det är en kompromiss.
En vanlig konstruktion är trådar lindade på spolkroppar av glas eller keramik med temperatur- och expansionsegenskaper som liknar platinatrådens. Lindningarna fixeras och tätas sedan med en beläggning av keramiskt cement eller glas (se figur 6.4), vald för att matcha platinans expansionshastighet.
Även om dessa enheter är tåliga och mer än tillräckliga för de flesta krav, har de sämre stabilitet vid temperaturcykling, ett mindre driftstemperaturområde (upp till cirka 500 °C) och större hysteres än resistansgivare med delvis uppburna spolar. En annan konstruktion använder trådspolar placerade i spår (se figur 6.5).
Trådlindade resistansgivare
Som alternativ ger konstruktioner med delvis uppburna spolar större flexibilitet i avvägningen mellan robusthet och stabilitet. En vanlig uppbyggnad består av spiralformade platinakretsar monterade i hål i ett flerhåligt aluminiumoxidrör, där spolen förankras med små mängder glas (delvis stöd i stället för fullständigt stöd, se figur 6.6) så att en stor del av spolarna kan röra sig fritt. Trådarna ansluts därefter till mer robusta anslutningsledare. En annan metod är att bädda in platinakretsarna i aluminiumoxidpulver för att ytterligare minska vibrationseffekterna.
Om dessa konstruktioner är korrekt utformade kommer de närmast kraven för en arbetsnormaltermometer och kan erbjuda antingen låg vibrationstålighet och mycket hög stabilitet, eller högre vibrationstålighet och något lägre, men fortfarande utmärkt, stabilitet. Med den här typen av industriella enheter kan stabilitet på några hundradels grad över området från −200 °C till +850 °C uppnås. De behöver dessutom inte vara hermetiskt förslutna, vilket gör att luft kan cirkulera runt platinatråden där omgivningen tillåter det. Givarna är normalt cirka 25 mm långa och cirka 3 mm i diameter, och resistanselementet justeras vid 0 °C till exakt 100 ohm.
Tunnfilms-resistansgivare
En senare utveckling vid konstruktion av RTD i platina är att deponera platinamaterial som film i ett mönster (tjock- eller tunnfilm) på ett lämpligt substrat. I tunnfilmskomponenter förångas platina på substratet med vakuumbaserad halvledartillverkningsteknik, medan en glas-/platinapasta i princip silkscreentrycks på substratet i tjockfilmsgivare. Båda metoderna gör att ”elementet” kan fästas på en plan eller cylindrisk yta beroende på applikationen (se figur 6.7).
Prestanda kan nästan motsvara den hos trådlindade enheter (i synnerhet de enklare glasbelagda versionerna), särskilt för tunnfilmsgivare inom området från −50 °C till 500 °C. Fördelarna omfattar kort termisk svarstid (främst tack vare låg massa och nära kontakt med substratet), okänslighet för vibrationer och lägre kostnad än motsvarande trådlindade utföranden.
Det finns dock viss diskussion om den inneboende stabiliteten hos dessa konstruktioner, särskilt över utökade temperaturområden. För det första kan de inte expandera och dra ihop sig lika fritt som trådlindade, delvis uppburna alternativ (även om samma invändning gäller för glasförseglade trådlindade enheter). För det andra gör den lilla mängden platina att de är mer känsliga för kontaminering, och glasförsegling är inte nödvändigtvis den bästa lösningen. För det tredje kan filmens egenskaper variera från batch till batch. Som billigare givare för yttemperatur och lufttemperatur med medelhög till hög precision – till exempel ±0,05 % stabilitet över temperaturområdet – fyller de ändå en mycket användbar funktion. Det bör bara noteras att motsvarande stabilitet för trådlindade, delvis uppburna enheter skulle vara minst en storleksordning bättre – ±0,005 % stabilitet.
Figure 6.1: Traditionell RTD-temperaturgivare i laboratorieutförande
Figure 6.2: Kapselkonstruktion för RTD-givare i platina
Figur 6.3: Fågelburskonstruktion för RTD-givare för höga temperaturer
Figur 6.4: Klassisk cylindrisk industriell trådlindad RTD-givare
Figur 6.5: Cylindrisk givare med trådspole placerad i spår
Figur 6.6: Partiellt stöd med hjälp av flerrörig aluminiumoxidkeramik
Figur 6.7: Alternativa RTD-konstruktioner med trådlindning och tunnfilm
Mer information om Pt100-givare
Inkoppling av RTD Behöver jag en RTD eller ett termoelement? Utsignalstabeller för Pt100 Platina-resistansgivare 2-, 3- och 4-ledar-resistansgivare Pt1000-givareSjälvuppvärmning hos resistansgivare
För att mäta resistansen i en platina-RTD måste en elektrisk ström ledas genom givaren. När strömmen passerar uppstår dock en uppvärmningseffekt – och RTD-elementets temperatur höjs något över jämviktstemperaturen i det omgivande medium som ska mätas. Detta kallas självuppvärmning.
Det är tydligt att effekterna av självuppvärmning blir mer betydande vid mätning i exempelvis långsamt strömmande gaser än i snabbströmmande vätskor, där värmeöverföringen bort från givaren gör effekten försumbar.
För att ge en uppfattning om effektens storlek ger 1 mA genom ett standardmotstånd på 100 ohm cirka 20 mK för en industriell RTD nedsänkt i vatten vid ispunkten. I stillastående luft skulle värdet vara omkring 50 mK; höjs strömmen till 3 mA blir felet 0,5 K. Den värme som genereras i RTD:n är direkt proportionell mot givarens resistans och mot kvadraten på den tillförda strömmen.
Temperaturökningen beror inte bara på hur mycket värme som genereras, utan även på givarens storlek och konstruktion samt på den termiska kontakten mellan givaren och det omgivande mediet. Effekten minimeras därför genom att göra den termiska kontakten mellan givartråden och manteln så god som möjligt och samtidigt säkerställa god kontakt mellan manteln och den yttre omgivningen. På motsvarande sätt måste matningsströmmen hållas så låg som möjligt, men ändå ge tillräcklig känslighet.
Toleranser för temperaturgivare